God morgon
Igår blev det både morgonpromenad & 1 km simning så kroppen är härligt seg. Fast inte lika seg som igårkväll. Jag var inte trött i huvudet men kroppen sov i stort sätt så jag hade kunnat legat hela natten och bara kollat upp i taket & njutit av träningsvärken. Det är en skön känsla:)
Nu har Kari bara 3 dagar kvar till semestern. Det var meningen med en tripp första veckan upp till Härnösand för att träffa goda vänner men så känner jag att jag inte riktigt har någon som jag vill lämna katterna med just nu. Jag vill kunna lita på den personen fullt ut att dom får det dom behöver. Så det får bli en annan gång. Samtidigt så är jag så peppad för träning att jag inte vill förstöra det goa flytet jag har just nu.
Lite ledsen är jag idag över att jag inte kommer att få någon hjälp på Wemind. Den psykologiska mottagning som min läkare skickat remiss till. Ringde imorse och frågade vad som händer. Dom har mottagit alldeles för många patienter och har helt enkelt inte plats och brist på personal. Nu är det i stort sett bara svenska kyrkans psykologer el psykologinstitutionen som jag kan vända mig till. Som killen som satt på Weminds kontakttelefon sa. Har man pengar, inge problem men vad ska vi vanliga svenskar göra? Han tyckte jag skulle gå ut i GP när jag berättat om hela min berg O dalbana fram & tillbaka. Hemskt att det är så många som går och må dåligt och det inte finns hjälp att få. Nu känner jag mig någorlunda stark och tror jag kan klara detta men hade det varit för 3-4 år sedan så hade det vart illa!
Jag ska ringa runt några samtal & se vad det finns för möjligheter men inte idag. Orken försvann efter samtalet på morgonen. Ska försöka städa upp här hemma och tänka på annat.
Solen skiner där ute iaf och jag har inte gett upp hoppet :)
KRAM
Nytt tänk! Nya resultat!
Under min tid med antidepp gick jag upp sjukt mkt i vikt & hamnade snabbt i en ond spiral. Inte hjälpte det att plötsligt bli tvungen att sluta jobba pga inflammationer i båda fötter. Ingen mer trappmotion, mer tröstmat & glädjen försvann.
Den energi jag 1 gång hade var som bortblåst. Men jag slutade öka i vikt den dagen jag slutade med min antidepp & det var en lättnads suck. Nu var det bara det att gå ner allt igen. Men vart fanns motivationen? Inte fanns den hos mig & mina onda fötter ställde till det. Tillslut kände jag mig som inträngd i ett hörn. Nått behövdes göra. Min psykolog förstod hur mkt min vikt egentligen påverkade min psykiska hälsa. Jag kunde bara inte ta itu med allt själv. Det fanns ingen ork el kraft.
Min psykolog & sjukgymnast föreslog Sahlgrenskas obesitas(fetma)mottagning. Där hjälper dom överviktiga att gå ner med antingen operation (Gastric bypass) el medicinsk behandling (pulver+medicin+kostråd). Eftersom jag kände mig inträngd & hade panik över situationen såg jag inget annat val än att söka dit med remiss. Jag behövde hjälp helt enkelt. Aldrig hade jag kunnat ana vad just denna remiss skulle leda mig åt för håll.
Från det att remissen skickades iväg tog det nog bara 1 månad innan jag fick första kontakt med mottagningen.
Fick då komma på en föreläsning där man pratade om dom 2 olika behandlingarna med för & nackdelar. Vid den tidpunkten var jag främst inställd på operation trots att jag var väldigt orolig. Det kändes då som om jag behövde en rejäl ändring i mitt liv & att operationen skulle bistå till väldigt stor del av detta.
Innan föreläsningen försågs man med ett papper med olika alternativ..
• Jag vill bara ha operation
• Jag vill helst ha operation & om den inte godkänns, medicinsk behandling
• Jag vill bara ha medicinsk behandling
Man fick alltså inte träffa en läkare el sjuksköterska i enskilt möte innan man bestämde sig utan efter föreläsningen skulle man kryssa för det alternativet man ville ha. Det kändes lite märkligt & stressande. Samtidigt underströk dom att inget var hugget i sten & man kunde ändra sig. Jag kryssade för alternativ 2. Helst operation, om inte, medicinsk behandling.
Tiden gick & jag väntade på beslutet. Jag hann tänka både 1 & 2 gånger på vad jag egentligen ville ha för hjälp.
Jag började smått att träna i varmvattenbassängen när jag kände att kroppen var i akut behov av rörelse. Försökte få tiden att gå & inte tänka så mkt på allt.Tillslut bestämde jag mig för operation om den blev godkänd. Men tiden hann rinna iväg ytterligare.
Veckorna innan beslutet kom hade jag helt tänkt om igen. Jag hade funderat mer på eventuella neg. biverkningar & var rädd för hur min kropp egentligen skulle reagera på en för hastig viktnedgång.
TV 4:s skräckdokumentär om Gastic bypass, som självfallet var full av snedvriden information, påverkade mig motvilligt. Jag var arg samtidigt som jag blev väldigt ledsen. Det var nog inte bara jag som satt hemma i soffan med ett väntande beslut på operation. Klart man förstår riskerna om man väl beslutar att lägga sig under
"kniven". Vart var alla lyckade operationer i TV 4:s dokumentär?
Fredagen efter dokumentären sändes åkte jag iväg till Stockholm & umgicks med mamma & syster med pojkvän. Den helgen kom att ändra ALLT.
Min syster som jag inte hade träffat på länge hade näst intill försvunnit ;) Inte ohälsosamt utan jag såg verkligen hur bra hon mådde! Hon hade först ändrat maten portionsmässigt, tränat & därefter följt LCHF (low carb, high fat). Jag hade läst lite om LCHF-metoden innan men var väl inte riktigt insatt.
Jag åkte hem...med ny energi.
Måndagen den 14 mars var mitt slutliga beslut att INTE göra operationen. Jag började äta strikt enligt LCHF & ökade min träning i varmvattenbassängen.
Beslutet kom. OPERATION GODKÄND.
Det kändes konstigt men helt självklart att tacka nej. När jag väl hade bestämde mig för att inte göra Gastric bypass hade jag fått en sån energi att den hade räckt till 10 pers:) Kände mig nästan religiös. Den energin jag har nu har jag inte haft på flera år! Jag trodde den var försvunnen. Men det var något som trigga igång när jag visste att jag var tvungen att ta itag i detta på tu man hand.
Nu har jag tränat, slutat helt med mitt sockerintag & dricker mindre alkoholhaltiga drycker.
Jag hade fortfarande alternativ 3 kvar, medicinsk behandling. Dvs pulverdiet i 3 månader & därefter kostbehandling hos dietist. Där hade vi samma velande fram & tillbaka. Jag tackade ja till pulver men...
Pulver som ställer in kroppen på svält var inget som lät lockande längre. Dessutom 3 mån?! Med träning & bättre mat är jag nu så mån om min kropp att jag inte vill utsätta den för svält. Jag går hellre ner i vikt långsammare på ett mer hälsosamt sätt så att kroppen hänger med i svängarna.
Så idag, 6 kg lättare, var jag på möte hos dietisten & beslutade om att bara följa kostråden. Lchf har öppnat en stor dörr för mig. Jag kommer följa kostråden med vissa undantag. Inte lika mkt kolhydrater, bara dom "bra" & dessto mer protein. Det var även något som dietisten tyckte lät som en bra lösning. Mindre fett & fler måltider istället. Jag känner mig hoppfull!
Tack till dom som orkat läst =)
PUSS !
Trött & smärtande måndagskväll
mmmmm..
Det verkligen osar attraktion & passion här hemma
Dock grämer jag mig inte mkt över det onda. Imorgon börjar träningen igen & jag vet att det kommer bli mkt bättre så småningom.
Första mars & idag började jag jobba 75 procent. Vilken befrielse detta va. Det gick jättebra & jag klarade av hela turen med reklam + eftersändningar innan sluttid. Nu vet jag att detta är möjligt & slipper stressa upp mig på samma sätt som jag gjorde när jag jobbade 50 procent. 2 månader till & sen är det 100 som gäller. Jag är hoppfull & övertygad.
Usch!
Happy !
Utan honom hade jag aldrig klarat mig så pass bra
som jag har gjort & han var ett stort stöd dessa dagar!
Vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Jag vill tillbaks till mitt gamla JAG
är 1 dag kvar sen HELG igen! Tack o tack o tack o tack!
Min psykolog påminde mig en en gång att orsaken till jag har gått upp i vikt, större delen beror på min medicinering. Jag har klandrat mig själv väldigt mkt helt utan anledning. Så NU måste jag börja trappa ner med den. Skulle börjat med det för ett tag sen men som så mkt annat försvann det i all yrsel i huvudet. IMORGON är det JAG som går & tar ut nya tabletter. Jag har nu 150 mg tabletter & ska alltså ta ut 75 mg tabletter & börja trappa ner.
Min psykolog berättade att hon träffat många som gått ner massor när dem slutat ta sin medicin. 15 kg på en månad var inte ovanligt & då hade dem inte ens ändrat på sina motions el matvanor! Jag är TAGGAD! Med motion & bättre matvanor kanske jag kan få gå tillbaks till den jag en gång var.
Mina överviktskilon påverkar inte bara mitt redan ostabila psyke utan väldigt mkt negativt på själva kroppen, så klart. Jag har ständigt ONT i ryggen, ont i knän & har svårt att göra allt det "normala" som man i det vardagliga livet är beroende av.
Magen har även raserat rejält & jag har ofta ont & besvärligt.
Kommer ihåg när jag började gå upp i vikt hur FORT det gick! Jag märkte snabbt förändringar på kroppen som gjorde att jag inte längre ville se mig själv i spegeln. Jag blundade mest hela tiden då jag stod i duschen Det var fruktansvärt. Idag har jag lärt mig att slappna av lite & försöker acceptera men det är svårt. Jag tänkte DÅ aldrig på att det kanske hade något att göra med medicinen. Jag beskyllde mig själv för att jag inte orkat mig ut på promenader när jag varit sjukskriven.
Nu skriver jag ner det jag aldrig tänkt göra. Anledningen oxå till varför jag oftast inte har en helhetsbild här i bloggen. När jag vägde mig sist vägde jag 125 kg & det var ett tag sedan så jag vet inte vad jag väger nu men nått jag vet säkert är att jag inte gått ner i vikt iaf Jag har efter min depression & medicinering gått upp nästan EN HEL MÄNNISKA i vikt. Den onda cirkeln blev sluten men NU ska jag ta mig ur den!
Hittade en gammal bild på mig när jag bodde kvar i Härnösand innan jag gick ner i djupa depressionen & jag kan säga att jag fällde en tår el två när jag tänkte på hur omöjligt det skulle vara att gå ner till den vikten igen. Men nu idag känner jag HOPP igen. 
Här vägde jag lite över det jag "normalt" skulle väga men det var en hälsosam vikt & jag trivdes med mig själv vilket är det viktigaste. Kortet är min sporre nu när jag ska kämpa ner i vikt.
Ren fakta är att jag har gått upp 40-50 kg under dem senaste åren vilket är helt absurt! Jag har alltid varit en "promenerare", sprang mkt & simmade när jag bodde i Härnösand & ett tag när jag precis flyttat till Göteborg. Men med depressionen kom passiviteten & bristen på ork sen har jag hamnat i den onda cirkeln & det har varit omöjligt att ta sig ur. Nu har det gått så långt att en promenad som vanligtvis var ett nöje & njutning istället har blivit en pina då min ryggvärk sätter in bara efter några 100 meter. Jag "haltar" nästan när jag går & känner mig allmänt osäker bland större folkmängder & folk jag inte känner. DET är INTE jag!
Här finns anledningen till varför jag nu börjat gå till en sjukgymnast. Hon ska både hjälpa mig kunna slappna av på rätt sätt i all stress + inspirera & coacha mig till ett mer rörelserikt liv. Jag har fastat & behöver hjälp att ta mig ur & det är tur att jag har välutbildade personer runt omkring som jag kan ta hjälp av. Det finns så många som går utan professionell hjälp så jag känner mig lyckligt lottad av att tillslut hamnat på den kvinnoklinik jag nu går till.
Det här blev väldigt långt men det var en del av mig jag ville dela med mig av.
jag har mkt att kämpa med både fysiskt & psykiskt men det SKA GÅ !
KRAM till alla som orkat läsa igenom detta. Det var meningen att inlägget skulle handla om något helt annat men när jag väl började skriva om min situation kunde jag inte sluta. Detta är något som jag går å tänker på dagligen.
En tår längs med kinden
Min tid gick ut & jag fick äntligen gå hem. Hem till den underbara sängen med täcket som tröst. Sov rätt länge & när jag vakna igen kändes allt lite bättre. Kvällen kom & min sambo & jag funderade på vad vi skulle ta oss för. Det slutade med en pokerkväll hemma med lite vin & wiskey & det va SÅ skönt att kunna ta det lugnt utan några måsten.
(Jag har tagit det lite lugnt med drickandet efter mitt krångel med magen & läkarens misstankar om magsår men fick svar i veckan & det visade inga spår på blödningar i magen så det kändes inte så farligt att ta ett glas el 2 igårkväll. Frågan är vad det kan handla om istället=/ Så mkt dricka blir det inte av i fortsättningen heller då jag inte riktigt vet var det är för fel än. Bekanta runt om kring tror på gallsten. Vi får se efter vidare tester.)
mig & jag ska försöka göra allt för att hålla humöret uppe trots motgångar.
Gråa dagar
Jag hoppas så klart att det inte är magsår men & andra sidan vet man då vad det är & om inte. . . .
vad kan det vara istället?
Kämparanda
& det känns som jag fått tillbaka lite mental kraft.
Dem senaste 2-3 åren har jag i stort sett varit sjukskriven efter 2 djupa depressioner Jag mår mycket bättre idag men jag är långt ifrån frisk & har definitivt förändras som människa efter detta. Jag är mkt mer känslig som person & har mkt svårare att hantera stress & olika situationer i livet. Blir det för mkt vill jag dra täcket över huvudet & försvinna. Sådana dagar kan vi alla ha men dessa är så starka. Fruktansvärd ångest. Likt en ballong vill man hitta en nål & sticka hål & pysa iväg. Dock har jag lärt mig att tänka på mig själv mer & vad som är bra/dåligt för mitt eget bästa men jag kan även vara min egen fiende & sätta för höga krav på mig själv. Vill inte alltid fatta att jag inte är samma människa som för 3 år sen. Jag skapar mina egna krav & förstärker dem jag redan har runt omkring därav min egen stresssituation & blir sedan arg & ledsen när jag inte klarar av att uppfylla dem. Detta kämpar jag med varje dag inte minst på jobbet. Jag har flera gånger kommit tillbaks till jobbet. försökt gå upp på 100 & sedan rasat. Varje gång har självförtroendet fått sig en törn. Jag har velat så mkt men försökte stressa fram en hållbar arbetssituation vilket så klart inte höll i längden.
Denna gång i samråd med företagsläkare, chefer, min egen läkare, psykolog & försäkringskassan så har jag följt en mer långsam stabilare plan för att tillslut komma upp100 procent i arbete. 100 procent förvisso men det handlar mer om att kunna sakta men säkert landa där & känna att jag klarar av det.
I somras började jag arbetsträna 25 procent & idag är jag uppe i 50 procent. Det känns bra men samtidigt att jag behöver få landa riktigt innan jag gå upp på 75. Som brevbärare är det svårt att få ihop allt detta på ett smidigt sätt. Att vara brevbärare innebär inte bara att vara ute & dela ut post utan vi har en heldel innerarbete. Det är något jag känner mig säker med men jag måste gå mkt mer brevbäring innan jag kan gå upp på 75. Jag har mestadels fått varit inne & arbetat dem senaste 2 månaderna då det vart kort om folk inne på morgonen. Men efter ha pratat med dem fick jag tillslut gå brevbäring denna vecka. 2 dar i rad & jag hade den grymmaste av träningsvärk = skönt. Hoppas på att få kunna gå lite mer denna vecka som kommer, behöver röra på mig!!
Som sagt det är mkt kämpande. Fysiskt & psykiskt. Jag hoppas att jag nån dag får känna mig hel igen som jag en gång varit . Men jag är ganska säker på att jag kommer dit! Jag säger som blondinbella, INSTÄLLNING;)
